Släktträffen

Vaknar i ett ganska varmt tält. Det blev sent för många i går kväll och det är få uppe vid halv tio. Kaffet i köket är från i går så vi gör nytt. När det är klart så har fler kommit på fötter. Vi sitter utanför tälten och äter frukost och pratar. Klockan 12 ska vi som vill träffas för att åka till Kleifar.
Vi bunkrar först upp i lilla Kaupfelagið med kakor och kokomjólk. Det är en pyttig butik med bara en hyllrad i mitten. Sen hänger vi på Ívar och Guðny den „fina“ alsfaltsvägen till Kleifar. Men asfalten slutar ganska snart och ett fantastiskt landskap tar vid.

Vi kör på hissnade vägar längst ut vid havet. Lavan skapar fantastiska formationer och från berget rinner stenar i olika storlek ner ända ut på vägen.

I dalen finns tre hus. Ett litet på den lilla tungan och ett stort på västra tranden. Där släktgården stod finns bara ett litet sommarhus. Huset som Heimirs morföräldrar bodde i var delvis eller till stora delar av betong. Det hade två våningar, låg på den lilla platån och fantastisk utsikt över havet. Man kan än i dag se resterna av trädgården en ring av tuvor av (gråare plantor). Man flyttade från huset i början av 60 talet. Det berättades att de hade två hästar på hemmaplan men många fler på tun i väst. Riktigt hur många är syskonen inte riktigt överens om, om det var ett 15tal eller upp emot 40, men många. De hade mellan 200 och 300 får och fyra kor.
Birkir och Atli har bestämt sig för att bestiga Kaldbakshorn som är nästan 600m högt och fyller fickorna med kokomjólk och kex som färdkost. Vandringen upp börjar där bäcken rinner ner. Ibland rinner den mer under jorden och ibland mer ovanför berättas det.


Kaldbakshorn sett från stranden

Flickorna har tagit Fanny och Elsa i händerna och går ut mot stranden. Jag följer efter för att ta kort på Kriorna som börjar dyka mot Fannys huvud. Hon värjer sig med jackan.



Men jag som är barhuvad får plötsligt en Krias näbb hårt i huvudet. Flickorna blir lite rädda så vi går tillbaks till bilarna. Det blöder lite men jag har handsprit i bilen och spritar väl. Innan vi åker hem till campingplatsen så tar vi oss ner till viken och tittar på de fina mönstrena som bildas i sanden som är helt svart och vit. Den svarta sanden är blandad med kritvit snackskalssand. Vi åker sjövägen hem. Den går i böjar, berg och dalar längst ut mot kusten. Det kittlar i magen av att köra den. Man hissar av landskapet, det är så vackart!